Som den tjej Greta är smakade hon lite försiktigt på den hare som hon jagat i över en timme.

Några dagar in i december kom äntligen spårsnön som Tommy Robén och hans tvååriga beagletik Greta väntat på.

En vacker vinterdag gick vi runt Gammelängsfortet och kring en cementbunker gick flera harspår, men det var näst intill omöjligt att avgöra om de var färska.
– Alldeles här hittade vi en trälucka mitt på en stenhäll och den öppnade vi och sedan var det en stege ned och där nere var en järnväg som försvann in i berget. Jag var väl i 13-årsåldern då och det blev mitt och mina kompisars tillhåll till dess att försvaret upptäckte det, berättar Tommy och ler åt minnet.

Sedan väntade jobbet med att ta ur haren och på traditionellt vis fylldes buken med granris.

– Det här gör en harjägare näst intill tårögd. Här har haren kommit. Sedan har den stannat för att till sist göra ett tre meter långt avhopp, säger han och visar med handen.
När tvååriga beagletiken Greta kom fram till spåret började svansen gå som en liten pejl och sekunderna senare försvann hon in i skogen. Oturen såg ändå ut att grina oss i ansiktet, för trots att hon reste

Mmm! Lite färsk harlever värmer gott i en kall beaglemage.

Greta drev nu för fullt och först hade haren sprungit en kilometer rakt från oss men då, äntligen, buktade den och av allt att döma hade den hunden cirka två minuter efter sig.
Alla som jagat med drivande hund vet att väntan ofta kan vara fylld med spänning. Det här var inget undantag. Medan Jörgen stod på pass en halv kilometer bort ställde vi oss i en björkridå mellan två öppna fält, precis där haren tidigare hade passerat. Men det såg ut som om den skulle lura oss för precis innan haren skulle komma fram till oss vände den och vi stod där med varsin lång näsa.
– Skit. Kan den ha hört oss? säger Tommy för att sedan svara sig själv:
– Men hur? Vi stod ju helt stilla. Vi var helt tysta.

Jakten sker i skuggan av militära fästningar, insprängda i berget.

Efter mer än tre veckor utan snö kom alltså spårsnön och Gretas 21a hare var ett faktum. När haren var passad väntade en stunds vila och på väg mot eldplatsen kunde man höra automateld från någon av Rödbergets skjutbanor.
Garnisonsstaden Boden lever men runt forten, där den militära aktiviteten har avtagit, där kan i dag unga jägare som Tommy Robén i stället glädjas över fina jakttillfällen.

Pepparkakskolasås
2 dl grädde
½ dl ljus sirap
½ dl socker
Mald kryddnejlika
Mald ingefära
Mald kanel
1. Låt grädde, sirap och socker sjuda på svag värme cirka femton minuter. Rör om då och då.
2. Smaksätt med kryddorna. Kryddnejlikan ska man vara försiktig med. Bara en dutt av den, dubbelt så mycket ingefära och kanel.
3. Rör om och smaka av för den rätta kryddningen.
4. Kolasåsen ska tjockna men inte för mycket. Servera den ljummen till glassen.

1. Putsa hjärtat och skär i tunna skivor. Det här är en delikatess förunnad er privilegierade jägare. Man får gratulera!
2. Skär rotsellerin i tändsticksstora bitar. Lägg i en kastrull med kokande, lättsaltat vatten. En minut räcker. Häll av och ställ åt sidan.
3. Skär äpplet i små tärningar. Grovhacka nötterna.
4. Blanda ett par klickar majonnäs och crème fraiche i en skål. Tänk dig att såsen bara ska binda salladen inte dränka den.
5. Lägg ner selleri, äpple, nötter och machesallat. Blanda och lägg upp tillsammans med köttet.

1. Skiva köttet tunt. Här gör det ingenting om skivorna blir lite grövre.
2. Strimla kålen fint. Fräs upp smör i en panna och lägg i kålen. Skiva äpple tunt och låt det följa med i pannan tillsammans med en liten skvätt vinäger och en klick honung. Fräs en stund, men inte så att kålen mjuknar helt. Vi vill ha lite krisp kvar.
3. Smaka av med salt.
4. Blanda crème fraiche och senap. Har du en torr senap kan du tillsätta en aning honung.
5. Lägg upp köttet med rödkålsfräset bredvid och en generös driva med senapscrème.

Senapsstingslig majonnäs
1 ägg
2 msk ljus fransk senap
1 ½ dl rapsolja
Salt

1. Börja med majonnäsen. Lägg ägget i kokande vatten i trettio sekunder. Gröp ur det i en skål tillsammans med senapen. Kör igång mixern, för en sådan behövs, och häll i oljan. Inte allt på en gång, men man behöver inte vara överdrivet försiktig när ägget är ”förkokt”. Risken att den ska skära sig är i princip borta. Tjock, blank och senapsstark ska majonnäsen vara. Avsluta med att smaka av med ett par nypor salt.
2. Skiva gåsfilén ytterst tunt och servera med de skalade och klyftade rödbetorna, en näve kapris och en rejäl klick majonnäs. Kokt potatis därtill och någon sorts lök, gräslök eller ringar av riktigt fint skuren färsk lökblast.

1. En superenkel klassiker. Sätt ugnen på 225°. Skiva potatisen tunt. Mycket tunt. Har du en mandolin så går jobbet på ett kick, men akta fingrarna.
2. Tryck ner bakplåtspapper i en form. Lägg i ett par lager potatis, tätt, hyvla över smör och salta. Fortsätt så lager på lager. Pressa ihop potatisen ordentligt, så kommer den att hålla formen fint när du ska skära upp den.
3. Smör överst så att ytan blir fin under ugnsbakningen. Räkna med att det tar ungefär 45 min. Så fort potatisen är klar sänker du ugnsvärmen för nu ska köttet in.

Älgfilé
Älgfilé 150-200 g per person
Salt & peppar

1. Sätt ugnen på 150°.
2. Skär upp i jämnstora bitar, salta och peppra.
3. Fräs upp smör i en panna och stek köttet till en vacker färg.
4. Låt köttet stå i ugnen mellan fem och tio minuter beroende på bitarnas storlek och hur blodigt du vill ha det.

Murkelsås
Murklor, torkade 2-3 dl
1 schalottenlök
1 liten vitlöksklyfta
2 dl vispgrädde
1 dl crème fraiche
1 dl vitt vin
1 tsk koncentrerad kalvfond
Salt & peppar

1. Lägg murklorna i blöt några timmar.
2. Skär i bitar och lägg dem i lättsaltat kokande vatten några minuter. Häll av vattnet och upprepa proceduren en gång till.
3. Krama vattnet ur svampen och fräs den i smör tillsammans med den finhackade löken. Späd med grädde, crème fraiche, vin och fond. Låt såsen sjuda några minuter till bra konsistens. Smaka av med salt och peppar.

Potatiskakan grundas med ett bakplåtspapper i botten av formen. Det ger garanti för att den inte bränner fast och så är den lätt att lyfta ur formen hel och hållen. Bäst blir den om man sätter den under press. Vik pappret över och tryck till med hela handen.

Ca 1 kg kräftor
1 stor morot
En bit rotselleri
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
3 dl vitt vin
1 liter vatten
1 msk koncentrerad
fiskfond
1 lagerblad
7 dl kräftfond
3 dl vispgrädde
Konjak
Crème fraiche
Skalade kräftstjärtar
Löjrom
Finskuren gräslök

1. Skala kräftorna och spara stjärtarna.
2. Skala och ansa rotfrukter och lök. Skär i bitar och fräs i en stor kastrull tillsammans med kräftskalen. Tomatpuren ska i för att fräsa med helt kort innan du späder med vinet.
3. Koka ihop en stund och häll på fonden. Lägg i lagerbladet och låt fonden sjuda i en halvtimme. Sila över i annat kärl.
4. Häll på grädde och låt soppan koka ihop till bra smak och konsistens. Smaken ska vara koncentrerad och soppan inte för tunn. Det gör inget om portionerna blir små. Smaka av med en aning konjak.
5. Grunda varje skål med kräftstjärtar, så på med lite crème fraiche och en klick löjrom. Några prickar finskuren gräslök på toppen och det är dags att servera tillsammans med lätta, frasiga smördegsskruvar.

Smördegsskruvar
Färdig smördeg
1 ägg
Timjan
Färskriven parmesanost
1. Sätt ugnen på 225°. Skär smördegen i 2 cm breda strimlor. Ta tag i ändarna och snurra de till långa skruvar.
2. Vispa upp ägget och pensla skruvarna. Strö lite timjan och parmesan över. Grädda till fin färg i ugnen.

Kräftskal ska man inte förakta. De utgör den ultimata grunden till nyårsmiddagens skaldjurssoppa.

Fond till fisksåsen
2 kg fiskskrov, plattfisk förutom spätta.
Torsk, kolja eller vitling fungerar också fint
1 gul lök
1 purjolök
Persiljekvistar
1 lagerbad
5 vitpepparkorn

Ta bort gälar och njurar från skroven. Skölj noga i kallt vatten. Skala, skölj och skär grönsakerna i mindre bitar. Lägg alltsammans i en kastrull, fyll på med vatten så att det precis täcker.
Koka upp och skumma. Fonden ska bara bubbla lite smått, absolut inte stormkoka då kommer den att bli grumlig och grå. Låt den sjuda tjugo minuter innan du tar den av plattan och ställer den att dra en dryg halvtimme.
Sila upp i en ny kastrull, men akta så att du inte får med bottensatsen. Reducera, koka ihop fonden till bra smak. Det blir ungefär en liter. Räkna med minst en timme på spisen.

Vitvinssås

Vitvinssåsen kan förstärkas med några droppar citron, lite finskuren gräslök eller dill.

1. Finhacka löken och lägg den i en kastrull tillsammans med fond och vin. Reducera ner tills ett par deciliter återstår. Sila upp i en ny kastrull och häll på grädde. Koka ihop till len fin konsistens och bra smak.
2. Klicka i smöret under vispning. Smaka av med salt och peppar. Såsen får inte sjuda efter det att smöret tillsatts. Serverar du inte omedelbart kan såsen hållas varm i vattenbad.

1. Blanda alla ingredienserna till färsen och dela i fyra bitar. Platta ut dem till rätt stora, tunna burgare och stek i het panna.
2. Lägg ihop burgarna med bröd, kött, grönsaker, marinerad lök och en yoghurtklick.

Bruno gör inte husse besviken. Den kalla, klara luften hjälper till och vi hör upptaget som om det vore ett stenkast bort. Peter har hagelbocken i färdigställning på en sekund. Nu kan det hända saker snabbt. Han har jobbat mycket med Bruno för att få till stora sök. Inte sällan har han själv skjutit på drev för sin wachtel, tack vare den injagningen. Stora sök brukar betyda att viltet ännu inte fått känning av människovittring.
Men den här gången drar det käpprätt mot generalpasset. Och Lasses drilling.
Skottet får Peter att le. Vilken början.
– Jag sköt en hare för Bruno. Han är på väg tillbaka in i såten nu, knastrar Lasses röst i radion.
– Hare? Det är den första för Bruno. Nu är min wachtel allround, skrattar Peter när han bryter bössan.

Inte sällan väljer rådjuren växeln förbi kyrkan, för den snabbaste vägen mellan två tätningar.

Bruno kan nu lägga fälthare till sin meritlista.

Jos tar ett par snabba steg mot hunden, för att lika snabbt ta steg tillbaka, för att styra Tim rätt. Det är då det händer. Mitt i ett steg liksom blixtrar det till i hundförarens kropp, han svär och stelnar mitt i röreslen.
– Nej, inte vaden, det här är inte bra…
En rad svordomar senare förstår jag att han har riktigt ont. Antagligen är det en muskel i vaden som strejkar.
– Det är lugnt, vi fortsätter.
Och det gör vi, även om det går lite knackigt. Hundförare i täta såtar med bara ett friskt ben är ingen höjdare när det gäller framkomlighet. Efter en stund når vi en av passkyttarna, Peters pappa Hans Lundgren, som sett Exi gå i en löpa efter rådjur.
– Jag kopplar Exi och släpper Tim. Lite drevskall lär vi väl få höra, säger Jos och svär igen över sin ömma vad.
Visst blir det drev. Tim hittar löpan och får ett rådjur på klövarna. Det går så det sjunger en stund, innan det blir långskjuts med raketfart över asfalten, där Tim, klokt nog, bryter och tar sig tillbaka till husse.
– Nästa såt är riktigt bra men jag lär inte kunna gå med hund. Det får du göra, du får släppa Nero.

Exi avslutar såten med en stunds vänskap med Hans Lundgren.

Peter lägger upp en enkel plan. Jag går från ena hållet och han från det andra med Bruno. Och Jos, han postar så långt in längs basvägen som bilen kan ta honom.
Nero undrar lite vad som händer. Husse står kvar och jag, en fullkomlig främling som i stället för bössa bär på en maskin som säger klick titt som tätt, finns i andra änden av kopplet.
Men jaktlusten överbryggar allt det där. Efter ett kort kontrollbesök hos husse och ett par undrande varv runt mig lägger han iväg på sök.
Rundor på ett par minuter blandas med en koll på var jag befinner mig. Det känns nästan som om vi samarbetar, och kanske är det så i Neros sätt att se på saken.
Strax hör jag ett upptag, han har ett bra skall, helt klart. I den tunna, glasklara luften skär ljudet av tätt drevskall så tydligt att alla passkyttar måste höra. Men det går åt fel håll, rakt bakåt där ingen postar.
Just när Neros skall dör ut hör jag ett annat. Det måste vara Bruno. Innan jag tänkt tanken färdig smäller ett skott, en hagelbössa har talat. I radion hörs Lasses röst, han har fått skjuta igen.
– Ett smaldjur, men jag tror att det bara var stött, drevet går längre in i skogen.
Jag hinner kanske 100 meter längre in i såten då Nero kommer tillbaka. Han hälsar glatt, för nu samarbetar vi, det förstår till och med jag. Jag kliver iväg för att visa var såten ligger och pratar lite med den rutinerade wachteln i hopp om att han inte ska söka fler löpor som leder ut ur marken. Inte vet jag om han förstår, huvudsaken är att han faktiskt söker ut i min riktning.

Nu ser jag ett torn vid en skotarväg. Där sitter Hans. Han ska just säga något när Nero vräker på skallet. Det här är inte ett väckskall, han börjar inte rota i en löpa. Sekunder senare är det fullt drev och Nero är försvunnen i tät granskog.
– Det där måste ha varit glädjefnatt, för här har det inte gått rådjur, säger Hans och skrattar.
Kanske det. Men tveksamt. Det drevskallet är knappast utlöst av upprymd glädje. Nero jagar, och intensivt dessutom. En titt på Jos gps berättar att det går rakt genom såten, mot passen på andra sidan. Nu

Lasse fick generalpasset. Och gjorde inget misstag.

Klokt att säga så. Två snabba skott under drevjakt kan betyda annat än att viltet ligger, det vet varenda jägare som passar på Reutersberg i dag.
Peter Lundgren är nöjd när han blåser av dagens jakt. En hare och två rådjur, vackert väder, bra hundjobb och gott kaffe. En sämre söndag i Västergötland kan man ha. Det enda brosket i färsen är väl Jos ena vad.

I den här såten har inte Lasses pass förnamnet ”General”. Men han får skjuta ändå, ett stänkdjur.

Fast egentligen är han nog mest nyfiken på hur Nero, wachteln som mycket sällan går i såtarna med någon annan än husse, har skött sig. När historien berättas syns tydligt att hundförare Jos är mer nöjd än han visar.
– Nja, det är inte så konstigt. Det brukar gå bra i Hulared.
Han har rätt. Alldeles rätt.