En vacker dag i Hulared – nu ska rådjur och hare gå i pass

Oktober. Hulared i Västergötland. Nio grader kallt i gryningen. Åkarbrasor och stampande stövlar. Alla pass är kända, lottningen med kortlek går snabbt. Lasse får generalpasset. Två wachtlar ska släppas, från var sitt håll. Nu återstår bara: Vad ramlar först? Rådjur eller hare?

Jag sätter mina pengar på att vi får rådjursdrev. Det har inte skjutits en enda hare för Bruno.
Peter Lundgren går över frostnupen vall. Han ska släppa i kanten, in mot mossarna. Bruno vet vad som gäller och tvekar inte när kopplet stryks. Sprallig som om han väntat en evighet tar han ett par varv över vallen innan vi ser den bruna svansen försvinna i skogen.
Det är Peter som kallat till jakt. Han jagar mycket ensam på gården Reutersberg utanför Hulared, men det är alltid kul med ett gäng kompisar och andra hundar ibland.
– Med lite tur blir det bra fart i dag. Visst, det är ovanligt kallt för att vara tidig oktober så man vet aldrig om viltet står där det brukar, men det mesta talar för att vi snart hör väckskall på rådjur.

Bruno gör inte husse besviken. Den kalla, klara luften hjälper till och vi hör upptaget som om det vore ett stenkast bort. Peter har hagelbocken i färdigställning på en sekund. Nu kan det hända saker snabbt. Han har jobbat mycket med Bruno för att få till stora sök. Inte sällan har han själv skjutit på drev för sin wachtel, tack vare den injagningen. Stora sök brukar betyda att viltet ännu inte fått känning av människovittring.
Men den här gången drar det käpprätt mot generalpasset. Och Lasses drilling.
Skottet får Peter att le. Vilken början.
– Jag sköt en hare för Bruno. Han är på väg tillbaka in i såten nu, knastrar Lasses röst i radion.
– Hare? Det är den första för Bruno. Nu är min wachtel allround, skrattar Peter när han bryter bössan.

När det är dags för nästa såt har solen fått jobba en stund. I skuggorna ligger frosten kvar men där det gula ljuset fått fritt spelrum är det tyst under kängorna tramp. Den låga solens strålar genom grenverk och mellan stora stammar målar milda, vackra tavlor i skogen. Det är i en skön miljö Lars Jos Ronnby släpper Tim, den äldsta av hans två wachtlar.
– Tim är gammal nu och långt ifrån den hund han var. Jag släpper Exi om det behövs.
Exi är en vorsteh, som i brist på drevskall har en pingla om halsen. När Jos stryker kopplet sveper hon ut på fågelhundars vis i långa slag framför sin förare. Snabbt försvinner hon ur synhåll i skogen. Som om det vore avtalat kommer i stället Tim tillbaka. Men han vill inte riktigt fram till husse, han vet att det kan vara koppeldags.

Bruno kan nu lägga fälthare till sin meritlista.

Jos tar ett par snabba steg mot hunden, för att lika snabbt ta steg tillbaka, för att styra Tim rätt. Det är då det händer. Mitt i ett steg liksom blixtrar det till i hundförarens kropp, han svär och stelnar mitt i röreslen.
– Nej, inte vaden, det här är inte bra…
En rad svordomar senare förstår jag att han har riktigt ont. Antagligen är det en muskel i vaden som strejkar.
– Det är lugnt, vi fortsätter.
Och det gör vi, även om det går lite knackigt. Hundförare i täta såtar med bara ett friskt ben är ingen höjdare när det gäller framkomlighet. Efter en stund når vi en av passkyttarna, Peters pappa Hans Lundgren, som sett Exi gå i en löpa efter rådjur.
– Jag kopplar Exi och släpper Tim. Lite drevskall lär vi väl få höra, säger Jos och svär igen över sin ömma vad.
Visst blir det drev. Tim hittar löpan och får ett rådjur på klövarna. Det går så det sjunger en stund, innan det blir långskjuts med raketfart över asfalten, där Tim, klokt nog, bryter och tar sig tillbaka till husse.
– Nästa såt är riktigt bra men jag lär inte kunna gå med hund. Det får du göra, du får släppa Nero.

Okej. Jag ska gå med en hund som inte känner mig alls. Tveksam framgång väntar.

Peter lägger upp en enkel plan. Jag går från ena hållet och han från det andra med Bruno. Och Jos, han postar så långt in längs basvägen som bilen kan ta honom.
Nero undrar lite vad som händer. Husse står kvar och jag, en fullkomlig främling som i stället för bössa bär på en maskin som säger klick titt som tätt, finns i andra änden av kopplet.
Men jaktlusten överbryggar allt det där. Efter ett kort kontrollbesök hos husse och ett par undrande varv runt mig lägger han iväg på sök.
Rundor på ett par minuter blandas med en koll på var jag befinner mig. Det känns nästan som om vi samarbetar, och kanske är det så i Neros sätt att se på saken.
Strax hör jag ett upptag, han har ett bra skall, helt klart. I den tunna, glasklara luften skär ljudet av tätt drevskall så tydligt att alla passkyttar måste höra. Men det går åt fel håll, rakt bakåt där ingen postar.
Just när Neros skall dör ut hör jag ett annat. Det måste vara Bruno. Innan jag tänkt tanken färdig smäller ett skott, en hagelbössa har talat. I radion hörs Lasses röst, han har fått skjuta igen.
– Ett smaldjur, men jag tror att det bara var stött, drevet går längre in i skogen.
Jag hinner kanske 100 meter längre in i såten då Nero kommer tillbaka. Han hälsar glatt, för nu samarbetar vi, det förstår till och med jag. Jag kliver iväg för att visa var såten ligger och pratar lite med den rutinerade wachteln i hopp om att han inte ska söka fler löpor som leder ut ur marken. Inte vet jag om han förstår, huvudsaken är att han faktiskt söker ut i min riktning.

Nu ser jag ett torn vid en skotarväg. Där sitter Hans. Han ska just säga något när Nero vräker på skallet. Det här är inte ett väckskall, han börjar inte rota i en löpa. Sekunder senare är det fullt drev och Nero är försvunnen i tät granskog.
– Det där måste ha varit glädjefnatt, för här har det inte gått rådjur, säger Hans och skrattar.
Kanske det. Men tveksamt. Det drevskallet är knappast utlöst av upprymd glädje. Nero jagar, och intensivt dessutom. En titt på Jos gps berättar att det går rakt genom såten, mot passen på andra sidan. Nu

är det 800 meter bort, hinner jag säga till Hans när vi båda riktar blickarna mot det där så välkända ljudet. Pang, pang.
Det är Christian Kjellén som skjutit. Två skott mot rådjur som Nero drev.
– Det gick snabbt, jag var tvungen att använda två skott, men killingen ligger.

Klokt att säga så. Två snabba skott under drevjakt kan betyda annat än att viltet ligger, det vet varenda jägare som passar på Reutersberg i dag.
Peter Lundgren är nöjd när han blåser av dagens jakt. En hare och två rådjur, vackert väder, bra hundjobb och gott kaffe. En sämre söndag i Västergötland kan man ha. Det enda brosket i färsen är väl Jos ena vad.

– Här står man och vajar på ett ben och missar hela showen, utan både hund och radio. Vad är skjutet och av vem?

Fast egentligen är han nog mest nyfiken på hur Nero, wachteln som mycket sällan går i såtarna med någon annan än husse, har skött sig. När historien berättas syns tydligt att hundförare Jos är mer nöjd än han visar.
– Nja, det är inte så konstigt. Det brukar gå bra i Hulared.
Han har rätt. Alldeles rätt.