Orust, rådjurens förlovade land

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 11/2011
Text och foto Christer Lindberg

Orust är rådjurens förlovade land, därom råder inga tvivel. Visst varierar tätheten, men på den 350 kvadratkilometer stora ön gömmer sig ett rådjur bakom nästan varenda buske. Så när hunden släpps är det inte frågan om det ska bli upptag, utan hur fort det ska ske. Dagens hundförare är rutinerade Bo Stalgård. Han har haft de flesta hundraser som driver rådjur men under senare år är det den franska hundrasen basset fauve de bretange som gäller för Bo. Den drygt ettåriga tiken Zibbans Jeanette, eller Nettan som hon kallas, är första hund ut, och vi hoppas innerligt att dagen har Nettans första fällda drevdjur i sitt sköte.
Bo går upp på ett backkrön där spåren i snön avslöjar att det varit rådjur i farten under morgonen. Nettan sätter nosen i backen och börjar väcka innan Bo ens kopplat lös henne och bara minuter senare är det drev. Det går till en början lite hackigt men så snart Nettan fått upp flåset går det bättre. Djuret gör en sväng norrut där Stig Andersson och Kjell Abrahamsson passar men ingen av dem ser något skjutbart och kanske anade rådjuret folk i skogen, för efter besöket hos Stig och Kjell kastar det tvärt och sätter av söderut.
Från mitt pass vid stenhällen kan jag se rådjuret när det far över den lilla skogsvägen och sedan försvinner i full fart vidare söderut. Nettan hänger på och när rådjuret väl kommit i orörd mark buktar det bra. Flera gånger om tror både Bo och jag att vi ska få djuret i pass, men tji fick vi. Efter knappt två timmars drev vinkar Bo åt mig från sitt pass på backkrönet och jag förstår att Nettan har brutit och är på väg tillbaka.
På sedvanligt maner tänds en brasa och ett paket tjocka grillkorvar kommer fram ur ryggsäcken som Bo burit på. Vi grillar, smaskar och äter. Nettan kommer snart i våra spår och får smaka av korven, det är hon väl värd.

– Det var synd det där. Det skulle ha varit mumma att få skjuta ett djur för henne nu. Hon är lite för gles i skallet och jag tror hon blir tätare om det fälls ett par vilt, säger Bo och tittar lite frågande på Stig som också pysslar med rådjurshundar.
– Helt klart är det så, och det här drevet var ju riktigt bra för en så ung hund, svarar han och tar fram pejlen. Undrar var min drever blev av förresten?
Stigs pejl är helt död, den varken blinkar eller piper, troligen är batterierna slut i sändaren men Stig är föga orolig, han är inte den typen. Drevern kommer nog vad det lider, gissar han och så blir det. Markerna är Bo och Stigs hemmaplan och de har förstås bra koll på sina djur och de är rätt många att hålla reda på. Men trots att de har gott om rådjur på sina marker är de försiktiga med avskjutningen och getter är alltid fredade. Markerna vi jagar på är kanske Orusts rådjurstätaste. En av anledningarna är den försiktiga avskjutningen och en annan stavas Kjell. Han är en av Orusts flitigaste rävjägare och på frågan om hur många rävar det blir varje vinter svarar han ödmjukt:
– Det blir la allt några.
De som känner Kjell vet att det betyder många, förmodligen fler än vad en normal jägare skjuter under hela sin jägarkarriär. Men i dag har han tillåtit sig själv att vila från rävjakt och i stället ta sikte på rådjur.

– Nu tar vi gammelhunden, hon brukar jaga bra, säger Bo och går till bilen för att byta basset.
Den äldre hunden heter Crofters Pride Lucky och vi hoppas på att namnet ska leda oss rätt i jakten. Stig ställer sig i såtens östra ände och jag parkerar ryggsäcken på stenhällen igen. Rävjägaren Kjell ställer sig där Bo viker av från vägen för att släppa Lucky. Det går max 30 sekunder från det att Lucky släpps tills det är fullt drev! Och nu är det symaskinstempo på skallet och rådjuren buktar som den bästa skogshare.
Efter en kort sväng mot Stig bär det av tillbaka mot upptaget och Kjells pass. Han hinner ana att djuret kommer att passera en bit utom hagelhåll och smyger sig därför sakta mot drevet, men för sent. I ett stort skutt far rådjuret över vägen 45 meter ifrån honom och så bär det av ut på mossen där det ofta buktar bra. Där blir det kvar en god stund och hela tiden följer Lucky rådjuret med fullt pådrag.
Nästa chans går till Stig. Han står vid en mindre täkt och där går djuret rakt över, men hållet är än en gång 45 meter och då bara hagelvapen används blir det så klart inga skott på de avstånden. I ett tätt skogsområde på några få hektar gör nu rådjuret flera svängar och runt om på en varsin kant står vi och njuter av ett rådjursdrev av bästa sort. Luckys symaskinsskall, novembersolen och den skimrande nysnön gör stunden minnesvärd och vi suger i oss. Kanske buktar djuret i en dryg halvtimme emellan oss på den lilla ytan utan att någon kommer till skott och bara en sådan sak är minnesvärd.

Men så kommer utbrytningen och den görs där Bo står på pass. Djuret passerar på 45 meter och Bo kan inget göra. Snabbt som attan bestämmer vi oss, jag och Kjell, för att ta nya pass nära mossen där djuret nu buktar igen. Solen har vänt mot horisonten, det har hunnit bli eftermiddag och de 10 fuktiga minusgraderna gör sig påminda i fingrarna. Men vi ger oss inte. Lucky borde ge jaktlycka så som hon brukar och det gör hon, om det inte vore för om och men. Kjell ser drevdjuret igen och om han bara hunnit dit han tänkt skulle det ha gått bra, men det passerar på 45 meter för fjärde gången denna dag och det hela börjar att kännas komiskt.
En stund senare bryter Lucky och kommer tillbaka till Bo. Hon har gjort det bra och är nu förtjänt av vila och värme. Vi däremot är inte förtjänta av något än, så Bo hämtar den unga Nettan igen. Mer jakt, och jaktbart vilt råder det ingen brist på. På en åker 300 meter ifrån oss går en bock, en get och en killing och krafsar i snön för att komma åt gräset därunder. De tycks obekymrade av våra planer och det gör de rätt i. För Bo vet att ett släpp på dem bara leder till drev på fel mark och det är inget att stå efter. Däremot går det två hondjur på en viltåker hitom de tre och där kan det lyckas, men jakt på djur man redan sett går sällan bra. Så i stället släpper Bo sin Nettan i en granplantering intill och vips är det drev igen. Djuret tycks inte bekväm med hunden och väljer nästan omgående att ta sig ur planteringen och går då rakt på mig där jag tilldelats ett pass vid ett viltvatten. Rådjuret, ett mindre hondjur har spikrak kurs och det kommer gående sakta och försiktigt. Jag kan lugnt vänta in ett jaktbart hagelhåll. Men vad händer? Jo, just innan avståndet känns bra viker rådjuret av från sin kurs och går på fel sida om en grandunge och passerar mig på ett avstånd som känns aningen långt för ett avslut med hagel. Efter det får det troligen vind av mig, för kursen fortsätter att vara spikrak i en kilometer till och jakten avbryts. När jag lämnar passet kan jag inte låta bli att stega fram till drevlöpan bara för att kolla så jag tog rätt beslut. 1,2,3…45 meter, så klart.

Dagen efter går jakten betydligt bättre. Då skjuts Nettans första drevdjur och Bo är minst sagt nöjd. Nettan har en bit kvar till Luckys nivå men hon ska få alla chanser att klättra på betygsskalan.
Och tittar man på vilttillgången och de chanser Bo ger hundarna råder det inga tvivel om att Nettan kommer att bli en fullfjädrad rådjursdrivare en vacker dag.

Ö-jägare

Invånare Personer som löser jaktkort Procent av befolkningen
Orust 15 000 550 3,6 %
Gotland 57 000 1 648 2,8 %
Öland 24 000 985 4 %
Åland 27 000 3 500 3 %

Källa: Jaktregistret och Ålands Landskapsregering

På åkern intill oss går tre djur och betar lugnt. Troligen vet de var jaktgränserna går.

Korv är grejer det. Bo, Kjell och Stig håller nog med och den här dagen gav elden dessutom go värme.

Kjell Abrahamsson är troligen Orusts flitigaste rävjägare. Vakjakten nätterna innan rådjursjakten blev lyckad.

Gott snack och matsäck är minst lika viktigt som själva jakten. Så även om det finns rådjur får bössan vila emellanåt.