Det låg hundratals gäss i Dalälven, men att få dem till bulvanerna var inte det lättaste.

Den sköna konsten att jaga gås

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 10/2011
Text & foto Christer Lindberg

Det ligger hundratals gäss i Dalälven, bara 200 meter ifrån där vi ligger gömda. Mest är det kanadagäss men vi anade även en och annan grå variant när vi rekade i går kväll. Teddy Lindberg, Mats Eriksson och jag hör till skaran av jägare som gärna jagar gäss några gånger per år men som absolut vill lära oss mer om denna ibland svåra jakt. Den här morgonen ligger vi gömda under säckvävar mitt ute på en tröskad kornåker, och intill oss har vi bulvanerna. De är inte så jättemånga men de brukar ha tillräcklig dragningskraft för att få gässen att gå in för landning.

– Jag vet inte riktigt hur många bulvaner storfräsarna använder men det handlar ju lite om vad som är rimligt också, dom kostar ju en slant, väser Teddy från sin gömma bredvid mig.
Teddy och Mats skjuter mellan 10 och 15 gäss en normal morgon men med de mängder som nu ligger i älven intill har de större förhoppningar. Morgonen är fortfarande ganska tidig och från älven hörs ett evinnerligt trumpetande och kvackande från både gäss och änder. Vi vet att de snart kommer att lyfta för att leta sig en lämplig plats att äta frukost på, och åkern där vi ligger borde vara ett attraktivt val, tycker vi.

Mats blåser emellanåt några dova och låga toner i lockpipan för att uppmärksamma våra bulvaners närvaro och det gör han kanske rätt i. För helt utan förvarning dyker det upp fyra gäss som tycks komma emot oss. De håller en stadig och rak kurs mot våra bulvaner tills de plötsligt och helt obegripligt styr om. De fortsätter en bit längre bort över åkern och landar sedan bakom ett krön. Mats mumlar något som varken Teddy eller jag hör. Vi anar vad han säger men hinner inte fråga förrän nästa gäng med gäss är på ingående. När de kommer närmare ser vi direkt att de har siktet ställt mot krönet på åkern där de förra landade. Våra bulvaner är ratade igen. Så fortsätter morgonen och då gässen bara flyger några timmar på morgonen börjar vi ana oråd.

– Det måste finnas något specialknep att locka fåglarna ännu bättre, nu ser det inte så bra ut när dom börjar sätta sig där borta. Troligen måste vi dit och skrämma bort dom innan vi har någon chans, säger Teddy lite uppgivet.
– Gissar att ni pratar om samma sak som jag mumlar med mig själv om; vi måste skrämma iväg fåglarna där borta, säger Mats och reser sig upp från sin liggande ställning under säckvävarna.

Teddy gör samma sak och ger sig i väg för att agera fågelskrämma. Mats och jag kryper in under kamouflaget igen och hoppas att några av gässen som Teddy skrämmer ska hitta till oss. Några minuter senare blir det ett väldans liv borta vid krönet och vi förstår att det är Teddy som gässen kacklar åt. Kort därefter lyfter hundratals gäss från åkern och med ens förstår vi varför våra drygt 20 bulvaner ratades, det var mer fågel där borta än vi kunde ana. All fågel flyger 100 meter norrut och landar i Dalälven igen.
När Teddy är tillbaka är klockan över nio och vi anar att vi är lurade den här gången. Så i stället för att krypa tillbaka under kamouflaget igen tar vi en kopp kaffe.
– En normal dag får vi ner sex, kanske sju flockar i skotthåll, och i dag trodde jag det skulle bli ännu bättre, gässen satt just här i går eftermiddag. Men vi kanske skulle ha haft fler bulvaner eller också måste vi bli bättre på att locka med pipan. Och när vi har gässen så här nära i älven skulle det vara kanon att kunna kommunicera med dom redan innan dom lyfter från vattnet, säger Mats och odlar några veck i pannan.

– När vi sett gäss på åkern dagen innan brukar det gå ganska bra med våra mått mätt. Men när man bara jagar gäss några gånger per år så tar det sin tid att lära sig allt. Det finns säker saker vi kan göra annorlunda, fortsätter Teddy.
Vi diskuterar olika lösningar, funderar en stund och tar en påtår. Nattens kraftiga frost sitter fortfarande kvar i stubben, även om solen kommit upp en bra bit. Och faktiskt värmer solen en smula, trots att det står november i almanackan. Förmodligen är det här sista chansen för i år att jaga gäss i Dalarna så det känns lite snopet att misslyckas. Och för att misslyckandet redan är ett faktum, blir de följande minuten extra munter.
– Titta! Det där finns inte, utbrister Mats och pekar i riktning mot Husbys kyrka.

Där, dit han pekar, syns fyra kanadagäss som utan minsta misstanke styr rakt emot våra bulvaner. Kaffedrickandet har vi förlagt till en uppstickande brunn 30 meter ifrån bulvanerna och då vi är helt utan chans att gömma oss kan vi bara sitta still och titta.
Två av de fyra gässen viker av mot älven men två, riktigt stora bumlingar, har bestämt sig; våra bulvaner är deras kompisar. Utan tvekan landar de mitt bland oäktingarna och tycks nöjda.
Teddy sliter åt sig bössan och springer mot fåglarna som är helt paralyserade. De rör sig inte ur fläcken medan Teddy springer ett tiotal meter emot dem, och det beror inte på att Teddy är snabb, utan på att de är lurade. Den första gåsen kräver två skott innan den faller. Den andra sitter fortfarande kvar och blir såklart ett byte även den.
– Ja, vad ska man säga, jag blir helt mållös. Först duger inget, sedan landar dom när vi sitter bredvid och är helt okamouflerade – kan någon förklara det här? säger Mats och skrattar åt spektaklet.

FAKTA
Glasklara förklaringar till djur och fåglars beteende finns det sällan, men för att komma så nära sanningen som möjligt har vi pratat med två experter på gåsjakt. En från norr och en från söder.

Expert i norr
Tobias Hjalmarsson i Delsbo har under många år fördjupat sig i ämnet gåsjakt i Norrland och främst jakt på kanadagäss. Hans kunskaper i ämnet är vida kända och likaså är hans lyckade jakter. Så han är definitivt en av dem man bör lyssna på om man vill lyckas bättre med sin gåsjakt, framför allt i landets
nordligare delar.

– Gör man rätt så lyckas man, men det behövs bara ett litet misstag så blir det inget alls. Det är små marginaler i den här typen av jakt då man inte kan förlita sig på tur. En lyckad jakt på kanadagäss är ett noggrant projekt som sträcker sig över flera dagar, säger Tobias.
Vad han menar med flera dagar är att man måste ha koll på sina gäss. Det är inte omöjligt att locka ner gäss på en åker där de inte suttit dagarna innan men det är riktigt svårt och knappast lönt. I stället ska man spana av sina marker dagligen och noga kontrollera om och var gässen sätter sig för att äta. På hösten är det ofta på tröskade korn- och havreåkrar. På samma ställe ska man placera ut sina bulvaner.
– Tidigare jagade jag ofta med hemmagjorda platta bulvaner och det fungerade då. Men nu efter många års jakt på markerna är gässen mer vaksamma och vi använder nu bara tredimensionella skal, gärna med sammetsliknande tyg på huvudena, de brukar fungera även på skygg fågel.
Tobias och hans kompisar sätter minst 40 bulvaner på åkern när de jagar. Ju fler, desto bättre sägs det men hur många man behöver beror också på hur skygga gässen är. Är det fågel som aldrig lurats av bulvaner tidigare kan det räcka med några få för att locka men riktigt vaksamma gäss kan behöva 100 och ändå tveka. Bulvanerna sätter Tobias i en hästskoform eller som en metkrok med formationens öppning mot vinden så att gässen kan landa där. Bulvanerna delas in i små familjegrupper som sitter tätt tillsammans. En bulvan av femton bör vara av typen spanande och de övriga kan vara hälften vardera av betande och sittande. Är vinden kraftig bör ingen bulvan sitta med vinden i stjärten.

Bulvanerna är en del av locket. Lockpipan är den andra. Här finns det en uppsjö att välja ibland och det gäller speciellt om man tittar på den amerikanska marknaden. Men Tobias har hittat sitt första val i en annan del av världen.
– Min favorit är Alan Hammonds träpipor. De är visserligen från Nya Zeeland men fungerar perfekt här i Sverige också, djurens språk är internationellt, säger han och skrattar.
Tekniken att använda pipan rätt är inte så lätt att beskriva i ord men ljuden kan delas upp i tre kombinationer. Dels ett hälsningsljud som man använder för att locka flygande gäss till sig. Det ljudet består av en två sekunder lång strof där de två första tredjedelarna är den låga tonen och den sista tredjedelen den höga tonen som pipan har. Det andra ljudet är ett ganska intensivt kackel med pipans mörka ton. Det använder man just när gässen ska landa. Ljud nummer tre är en ”kom tillbaka”-strof som är ett mer utdraget hälsningsljud som används för att locka tillbaka en flock som skyggat eller som man skjutit emot.
Det är viktigt att inte locka för mycket, man ska anpassa sitt lock efter hur mycket gässen själva låter, det blir mest naturligt och det gäller speciellt hälsningsljudet. Just när de går in för landning är det viktigt att inte sluta kackelljudet för tidigt, det gör dem oroliga. Kackla tills gässen är inom bra hagelhåll, då är det dags för bössan. ”Kom tillbaka”-ljudet använder man så länge gässen flyger ifrån. När de vänder använder man det vanliga hälsningsljudet igen, förtydligar Tobias.

En minst lika viktig detalj som själva lockandet med bulvaner och pipa är gömstället. Gäss ser bra! Tobias använder ibland diken att gömma sig i men favoriten är ett liggömsle just intill bulvanerna.
– Det finns riktigt bra liggömslen men man kan också använda till exempel säckväv bara det kamouflerar bra. Och då menar jag riktigt bra. Det duger inte med något halvdant utan perfekt är vad som gäller, säger han.
Åkerns eget material är förstås ett bra hjälpmedel att förbättra kamouflaget med och är man flera jägare ska man hjälpa varandra med kamouflaget.
När jag håller kurser brukar jag trycka lite extra på just kamouflaget, det är många som slarvar där och det går inte.
Tobias favoritväder för gåsjakt är dimma. Sämst är vindstilla dagar med skinande sol.
Christer Lindberg

Expert i söder
”Klä dig i vitt så du liknar en svan, lägg dig på backen och använd lockpipa”.
Det är så Bjarne Frost helst jagar gäss vintertid. Bjarne, som driver eget viltslakteri i Naestved i Danmark, är en välkänd gåsjägare i både Danmark och södra Sverige. När andra skjuter fem-tio gäss, skjuter Bjarne hundra.
– Men det absolut viktigaste är att inte jaga gässen för ofta, poängterar han. Fåglarna måste få lugn och ro för att invaggas i falsk trygghet. Studera först vilket fält som gässen slår på och välj sedan rätt dag för jakten. Ju blåsigare, desto bättre. Glöm inte att gässen slår i motvind.

Bjarne Frost bygger aldrig ett gömsle mitt ute på ett fält. Det skrämmer för mycket. Framför allt grågässen som är betydligt mer svårjagade än kanadagässen.
– Det är betydligt bättre att lägga sig på rygg, säger han. Det är skitigt men effektivt.
Är det snö på marken, använder Bjarne alltid vita kläder. Då behövs heller ingen ansiktsmask. Men det kan fungera bra med vita kläder även på barmark.
– Gässen tror då att du är en svan, säger han.
På barmark är det annars oömma kamouflagekläder som gäller. Bjarne lägger sig på rygg, drar maskeringsnätet över sig och använder lockpipan flitigt.
– Det kan också fungera bra med en grävd grop. Huvudsaken är att man inte bygger ett högt gömsle mitt ute på åkern. Står du i ett sådant skjuter du inte många grågäss, som är betydligt varskare än kanadagässen.

Helst jagar Bjarne tillsammans med en kamrat. De lägger sig med cirka 60 meters lucka och placerar bulvanerna mellan sig. Tidigt på hösten räcker det med fem-sju bulvaner för att locka grågässen som då ofta kommer i familjegrupper. Länge fram, när gåsflockarna blir större, använder han fler bulvaner.
– Gässen kommer då in mellan oss och på en given signal reser vi oss upp och skjuter.
– Glöm heller inte lockpipan. Den är effektiv, kanske framför allt när det gäller grågässen som vi får allt fler av både i Danmark och södra Sverige.
Peter Nilsson