Musiken, men framför allt fisket har fångat Pär Olsson från Torsby. Jakten på rekordstora fiskar tar all ledig tid.

En fanatisk dobermann

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 9/2011
Text och foto: Boo Westlund

Vi har stämt möte vid en liten sjö i Värmland. I sagans land, i Sunne kommun. Så långt, men inte längre.
– Nej, berätta inte var vi är. Den här sjön är lite speciell, muttrar Pär Olsson bakom skägget.
Solen gassar på, några stackmoln varnar för regn under eftermiddagen. Det är en underbar sensommardag som gjord för huggvilliga abborrar.
De flesta av oss hade varit nöjda så, med ett villigt stim, en ljummen vind och lite glitter över sjön. En stunds avkoppling, ett lojt fiske utan krav. Pär Olsson tillhör inte den kategorin.
– Nej, jag är väl lite av en fanatiker. En fanatisk fiskare, mer än fantastisk. Det blir en tävling mot sig själv där man jagar efter nya arter och nya noteringar, säger Pär och låter elsnurran ta oss ut mot en udde i sjön.

Där, i ett hav av sjögräs, står några välbekanta fiskar på lur.
– Jag har varit här en gång tidigare i sommar och då drog vi upp tjugo stycken. Sju av dem låg över kilot.
Det lovar gott, och i takt med att udden närmar sig stiger förväntningarna.
Med millimeterpassning och ekolod lotsar Pär in plastekan till exakt rätt läge. Inte för nära gräset, och på kanten av en brant sluttning på sjöbotten.
– Det är fem meter djupt. Här står det stora abborrar i gräset och väntar, säger Pär, och nog glittrar det lite extra bakom mörka solbrillor.

Just abborren har en särskild plats i Pär Olssons fiskehjärta. Abborren är en kämpe som lockar och pockar. Pärs rekord ligger på vackra 1 840 gram, en krum baddare som högg på en jigg i sjön Västra Abborrvikarna i Tännäs sommaren 2010. I hemmavattnet Fryken har han en toppnotering på 1 720 gram, men den fisken var av ett helt annat slag.
– Den mätte 51 centimeter, en långsmal abborre som kunde varit betydligt tyngre, säger Pär.
Kanske var det då som musikern Pär Olsson fick idén till låten ”abbörr te knea”. Som en av ”bröderna Dobermann” har Pär Olsson fått jägare och fiskare över hela landet att nynna på den lokala sommarplågan, om ett fiske utöver allt annat.
Andra kända melodier i Dobermanns hitlista är ”älgko mä kalv”, ”feölkonn knehunn” och ”en rekkti kär”.
Aldrig hört talas om bröderna Dobermann? Källan till all bra musik? Föregångare och läromästare till Elvis, Johnny Cash, Dylan och de flesta andra mer välkända rock-ikonerna?
Myten kring bröderna Dobermann från Getmössen i Östmark har fått många att klia sig i nacken, och fortfarande är det många som lätt desperata söker efter dem, både på nätet och i andra konstiga miljöer.
Egentligen var de tre från början, bröderna där den ene föddes som Robert Zimmerman. När han bytte namn till Dylan valde de andra två Dobermann.

Vad som är sant och inte sant vet de knappt själva, men första cd-n kom till en sen natt hos Pär Olssons kompis Per-Arne Persson, även han från Torsby.
Det blev en mycket lång natt och rätt snart fanns musiken på cd. Raskt fick bröderna Dobermann både fanclub och hemsida. Tre cd-skivor har under märkliga former hittat ut till en växande skara fans, men sen försvann både intresset och de fiktiva syskonen.
Dobermanns öde har lämnat ett musikaliskt tomrum, men myten, den lär leva länge.
– Vem vet, just nu är de borta, men de kanske kommer tillbaka. Det brukar de väl göra, säger Pär och ler.
Musiken hade, och har säkert, sin tid. Nu är det istället dags att kroka en randig kämpe.
– Jag fiskar gärna med jigg, men inget slår levande bete, menar Pär och plockar fram en mindre mört ur sumpen.
Pär har ägnat morgontimmarna åt att fånga betesfisk, och sätter nu en krok i munnen på mörten. Abborrarna tar bytet framifrån, och funkar det bra så hinner Pär kroka abborren innan den har svalt bytet.

Mörten landar i gräskanten och försvinner med sänket ner mot djupet. Det är en pigg rackare som snart för flötet allt närmare skyddet inne i sjögräset.Plötsligt poppar flötet till.
– Nu är det något på gång, mörten försöker fly, säger Pär och i det samma dras flötet djupt ner och försvinner. En snabb lyftning på spötoppen och första abborren sitter säkert på kroken.
Efter lite kamp landar en fin fisk i båten. Skattad vikt till lite drygt ett halvt kilo. Fin, men långt mindre än de vi väntar på.
Ny mört på kroken och tillbaka till samma punkt.
– De riktigt stora abborrarna går gärna tillsammans i lite mindre stim, så har man hittat en så kan det finnas flera, säger Pär.
Abborrfisket är traditionellt bäst varma sommardagar, men Pär Olsson föredrar försommar och höst då de största fiskarna är mer på hugget. Bottenmete med jigg eller levande agn, eller ett sakta flötestrolling brukar locka till hugg. Mask och haspel funkar också bra.
– Men det är nog inget som slår levande agn, och jag fångar helst det som redan finns i sjön. Det är mat som abborrarna är vana att ta, säger Pär.
Ännu en halvkilos abborre landar efter en stund i båten. Några mörka moln signalerar att det kan komma regn under dagen, men än så länge får solen sjön att glittra.
Med ett tjåvande i sumpen får Pär upp en lite större mört. Stort agn, kan ge större fisk på kroken.
Knappt hinner mörten försvinna ner i djupet innan även flötet gör samma sak. Spötoppen höjs, men inte så mycket. Först tror vi båda att det är ett bottennapp, eller att mörten lyckats trassla in linan i sjögräset.
Men snart börjar linan vandra. Spötoppen böjs mot vattenytan och en leende börjar spira. Pär känner att det är en större fisk på kroken.
– Det kan vara en gädda, det vet man aldrig, säger Pär.

Fisken gör en rusning bort från båten, vänder sen tillbaka in under ekan. Slirbromsen morrar när den i rask takt släpper ut linan på nytt.
Hullingen är intryckt för att underlätta vid återsättningen. Får vi bara upp den store så ska mätas, fotograferas och sen direkt tillbaka ut i sjön. Fisk är ett stående inslag i det olssonska köket, men då handlar det alltid om mindre fiskar.
De riktigt stora kan gott växa sig ännu större.
Linan är fortfarande spänd när Pär börjar trötta ut sin motpart. Meter för meter närmar sig fisken båten, och snart ser vi hur det blänker till i grönt och guld. Ser den inte lite randig ut?
Det här kan vara den stora abborre som Pär har garanterat.
Med ryggfenan spänd bryter abborren vattenytan och landar snart i håven.
Det är en riktigt stor fisk.

–Jag känner igen den. Förra gången jag fångade den vägde den 1 240 gram, säger Pär.
Nu har han väl ändå gått för långt, hinner jag tänka, innan även jag ser knölen på bakdelen. Kanske har en gädda eller en fiskljuse försökt avsluta abborrens liv, utan att lyckats. Men skadan är där, och fisken den samma som vid förra besöket i sjön.
Vikten har han också behållit. Vågen stannar på 1 230 gram.
– Han kanske inte blir så mycket större, men jag tror att det finns fiskar här på upp emot 1,8 kilo, säger Pär och sätter tillbaka fisken i vattnet.
Den sträcker på sig lite, och simmar sen sakta tillbaka ner i säkerheten.
– Jag har foton på alla stora fiskar, så abborrarna kan jag känna igen på mönstret i skinnet. Alla abborrar har ett unikt mönster, säger Pär.

Med över ett hundra fiskedagar per år har han säkert rätt. Pär Olsson har för länge sedan passerat gränsen för fiske som ren avkoppling och själavård.
Här handlar det om vikter, och arter. Fisket handlar hela tiden om att toppa noteringarna och lägga nya arter till fångstlistan.
Målet är 20 fiskar på Sportfiskarnas lista över stora fiskar.
I dag har Pär Olsson 16 noteringar.
– Jag räknar med att ha tjugo nästa år, säger Pär tvärsäkert.
Målet är att nå storfiskenoteringar på harr, färna och blågylta eller/och berggylta.
Pär lägger all ledig tid på fisket, vilket kan förklara varför munspelet, nyckelharpan och gitarren står och samlar damm.
Den här dagen får han ändå klara sig utan nya toppnoteringar. I takt med att vädret försämras blir också fisket sämre. Vi får ett antal medelstora abborrar och några gäddor men sen är det stopp.
På väg in mot land kommer återigen de berömda bröderna på tal.
– Vem vet, snart kanske de hittar på nött nytt stöllut, säger Pär Olsson med ett leende.