Redan under premiärturen blev jakten en framgång och ett knippe gräsänder och några unga måsar kunde lastas i flytringen.

Bra flyt på andjakten

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 9/2011
Text och foto: Christer Lindberg

Vilda norrlandsänder flyger gärna högt, fort och långt ut över vatten och vassar. Det har hänt mer än en gång att jag stått och lurat i buskarna och sett fåglarna svischa förbi långt utanför hagelhåll. Med en båt som hjälpmedel lyckas man sällan bättre, då änderna i bästa fall lyfter på 60 meters håll och sedan skyr båten som pesten.
Det var just efter en sådan misslyckad morgon i början av oktober som jag fick en idé. Gräsänderna hade samlat sig för flytten söderut och den tidigare så tomma sjön i Hälsingland hade plötsligt fått liv. Men vad hjälper det att hundra änder lyfter om de ändå håller sig utom hagelhåll? Kanske kunde den nyvunna idén hjälpa mig ett steg närmare en gräsandsmiddag…
Två dagar efter det senaste misslyckandet vid sjön var det dags. Idén kändes klockren men idiotförklarades ändå av oförstående nära och kära.
– Det är väl nog fånigt att sitta i en badring och fiska med grodmansbyxor! Ska du spöka ut dig i sådana där kompostkläder och sitta i ringen så känner inte jag dig i alla fall, säger en röst från köket just när jag ska skrida till verket.
Utan att nedlåtas packar jag bössan, termosen, hunden, ett kamouflagenät, vadarbyxor, vettar och flytringen med tillhörande simfenor. En stund senare är det dags, flytringen är pumpad och simfenorna sitter som en smäck. Med ett stadigt tag om hagelbössan simmar jag ut. Vilken känsla!

Det första jag ser är en gädda som på nära håll pilar iväg ut mot djupare vatten. Aha, jag är inte ensam om att lura i vassen, tänker jag och fortsätter sprattla med simfenorna. Det går lite tungt att simma fram i vassen, speciellt då kamouflagenätet som täcker flytringen hänger ner på sidorna och släpar emot.
Inne i den grunda viken, där änderna ofta samlas på hösten, hör jag ett och annat kvackande emellanåt. Ljudet inspirerar mig och jag simmar däråt. Kort därefter förstår jag att det här är något helt annat än att komma med båt, man kommer mycket närmare. Nackdelen är att man simmar med ryggen i färdriktningen och jag önskar i stunden att jag kunde vrida på huvudet som en uggla.
Vassen öppnar sig en aning och jag får sikt ut över vattnet. En anddrake blir synlig 40 meter bort men snabbt som ögat simmar den in i den skyddande vassen igen. Sakta, sakta simmar jag så ljudlöst jag kan. Hela tiden med ögon i nacken, beredd att skjuta om tillfälle ges.
Det bör vara fler änder i vassen framför mig och jag har dem troligen inom hagelhåll när som helst. Men inget händer.

Säkert har de full koll på mig, men kamouflaget och de långsamma rörelserna framkallar inte flyktreflexen förrän jag följt änderna i minst fem minuter. Då kommer lyftet!
Upp emot tio gräsänder stiger ur vassen och när den första faller av hagelsvärmen blir jag så paff av den lyckade jakten att skott nummer två aldrig lämnar pipan, trots ett bra läge för doublé.
Bakom ansiktskamouflaget ler jag belåtet för mig själv med ett visst mått av munterhet. Apportören sitter fortfarande kvar i bilen, men i flytringen är man en rätt god vattenapportör själv, så jag simmar iväg för att hämta anden. Men den skjutna anden är redan upptäckt av en annan.
– Den där är min, jag hittade den först, tycks den andra jägaren säga med blicken när vi upptäcker varandra.
Först blir jag lite förvånad över att inte vara ensam, men sedan ser jag chansen. Avståndet till rivalen som sitter på en sten vid strandkanten är kanske 40 meter och anden ligger närmare honom än mig. Försiktigt simmar jag emot honom, sätter treor i loppen på bössan och gör mig redo.
Tio meter senare känns det rätt. Försiktigt vrider jag upp blicken och bössan mot stenen. Borta! Mickel smet iväg, men min and fick han inte med sig.

Riktigt nöjd med den första halvtimmen känns det som om det kan bli mer. Längre in i viken hörs det fortfarande en del kvackanden så jag placerar ut några gräsandsvettar i strandkanten och hoppas. Eftersom änderna gärna landar i motvind simmar jag ut ett 30-tal meter mot vinden och sätter mig för att lura i vassen, inspirerad av gäddan tidigare.
Ett par minuter senare kommer det två kanadagäss bakifrån och överraskar mig helt. Resultatet blir också därefter, inte ett skott. Kort därefter kommer en ensam gräsand farande. I höjd med vettarna vinglar den till på änders vis och byter riktning, men just som den ska komma i håll för bössan synar den bluffen och kastar tvärt.
Nästa besökare vid vettarna är däremot säker på sin sak. Resolut och beslutsamt störtar fågeln mot en av vettarna och med klorna före hoppas den kunna fånga sig en munsbit. Men tji! Den unga duvhöken kämpar med vetten. Nyper med klorna och hackar med näbben.
Från första parkett i flytringen är det fascinerande att se hur höken med så omtalat bra syn helt går på bluffen med vettarna, medan gräsänderna genomskådar bedrägeriet på långt håll. Höken ger till slut upp och när den flyger iväg är den lika hungrig som räven.

En som däremot får middag är jag. Morgonens sista fågel, även den en gräsand, kommer på ganska låg höjd rakt emot mig, helt ovetande om den lurande faran. Första skottet blir en bom, men den andra laddningen fäller fågeln som slår i vattnet 50 meter ifrån mig.
Väl där med flytringen för att apportera är fågeln borta. Jag hyser inga misstankar om att någon av mina konkurrenter räven eller höken hunnit före, men däremot misstänker jag ett dåligt skott och att anden simmat iväg en bit. Trots idogt sökande hittar jag inte fågeln själv och tankarna går till hunden i bilen.
Snart sitter hunden i knät på mig i flytringen och tillsammans ger vi oss iväg till den andra sidan av viken där anden försvunnit.
Bretonen Arrak är van vid det mesta, så att åka flytring med husse verkar inte vara några större problem. Efter ett långt letande i det kalla vattnet hittar han till slut fågeln. Sedan går det ännu bättre att åka flytring och Arrak trycker sig tätt intill en nöjd husse för att få värme.

Andjakten i flytringen går som smort redan den första dagen och även om det inte blir några mängder av fågel så är jaktlyckan definitivt bättre än från land eller från båt. Upplevelserna med räven och höken förhöjer upplevelsen än mer och ger spännande idéer inför kommande jakter.
Nästa sväng med flytringen blir troligen en kombijakt. Vettarna nära vikens lovartstrand och ovanför dessa ett par fågelvingar på land för att locka räven. 30 meter utanför borde bli ett bra pass för både sjöfågel och räv. Då ska gäddan och jag lura i vassen igen.